Link

I skuggan av en konflikt

Davidsstjärnan på bröstet avslöjar historia och tillhörighet. Men SK Hakoah, en av de äldsta invandrarföreningarna, för en tynande tillvaro. Utflyttning, en åldrande ledning och den tilltagande antisemitismen i Malmö gör klubbens framtid oviss.

Ur Magasinet Fotboll #2 2018

Det är en perfekt försommardag. Solen värmer det nyklippta gräset på Mellanheden i Malmö där SK Hakoahs knatteträning har lockat runt 20 barn. Både killar och tjejer värmer upp med varsin boll. De driver med yttersida och insida. Vid sidan om står föräldrar och småpratar.

Det är dock inte vilket lag som helst. En kille spelar i kippa, en annan har en lila tröja med en stolt slogan: "Just jew it!" Idrottsklubben SK Hakoah bildades den 29 december 1932 av judiska immigranter och ett par årtionden efter andra världskriget växte klubben snabbt.

När SK Hakoah var som störst på 70- och 80-talen hade klubben sektioner för handboll, volleyboll, bowling, bridge och pingis. Fotbollssidan hade både herr- och damlag plus knattelag.

I dag är det lite mer koncentration än vanligt på planen. Snart väntar allvaret för de bästa i knattetruppen. De ska iväg till Oslo och delta i Skandinaviens största judiska idrottsevenemang PGT, Pierre Gildesgame Tournament.

Klubbens 71-årige eldsjäl Gert Schimmelsohn böjer sig ner över en låda och plockar upp de nya ljusblå klubbjackorna med SK Hakoahs emblem och davidsstjärnan på bröstet. En kö av flickor och pojkar står bakom honom, ivriga att få kränga på sig jackorna.
– Du ska nog ha en small, säger han och drar ut axelpartiet på den lilla jackan innan han räcker över den till en flicka i tioårsåldern.

– Vi har 40 till 45 barn som är aktiva inom knattefotbollen. En grupp entusias­ter kommer alltid, sedan är det andra som dyker upp mer sporadiskt. En del ansluter spontant, och alla som vill får vara med. Det vi gör bygger på ideella insatser och det gäller att föräldrarna engagerar sig – annars kommer ju inte barnen hit, säger Gert Schimmelsohn.

Det är dock tuffa tider för klubben. Både SK Hakoah och den judiska församlingen för en tynande tillvaro i Malmö. Många judar har lämnat staden och det är bara några hundra medlemmar kvar i församlingen i nuläget. Det finns många skäl att flytta.

Föräldrar får intressantare jobb någon annanstans och i både Stockholm och Köpenhamn finns ett rikare judiskt kulturliv med en lugnare och säkrare tillvaro. Den växande antisemitismen i Malmö är nämligen också ett tungt skäl att ge sig av.

Det som händer i konflikten i Mellanöstern leder ofta till trakasserier och glåpord mot judarna i staden. Så sent som för ett halvår sen skanderades "Vi ska döda judarna" i en palestinsk demonstration på Möllevångstorget.

De föräldrar som Magasinet Fotboll pratar med värjer sig och vill helst inte prata om antisemitismen. De vill inte betraktas som offer. Men efter en stund delar en förälder med sig av sina tankar:
– Jag är uppväxt här, älskar Malmö och vill bo kvar. Men om det blir värre, om arabiska barn gör mer än att skrika "jävla jude" eller "Heil Hitler" åt mina barn i skolan, så är det klart att det i längden blir svårt.

– Varför ska det Israel gör drabba oss judar här i Malmö?, frågar han sig.

Gert Schimmelsohn säger att han själv aldrig blivit utsatt för något men att det under årens lopp förekommit både glåpord och attacker mot spelare och tränare. Det har faktiskt mest varit de muslimska spelarna som drabbats. En del har inte vågat spela på hemmaplan av rädsla för sina landsmän.

Andra var kaxigare. De bara skrattade när de blev kallade "judejävlar" och spelade vidare.
– Alla bar ju matchtröjan med davidsstjärnan på bröstet. Det var inte alltid lätt för dem men de älskade ju att spela fotboll i vårt lag, och jag är stolt över att vi har haft både muslimer och katoliker i laget, säger Gert Schimmelsohn.

– Vi borde ha fått ett integrationspris.

Gert Schimmelsohn har hållit igång verksamheten i SK Hakoah i 53 år.
– Utan Gert skulle det nog inte vara någon fotbollsträning, det är tack vare honom vi kommer hit, säger en av föräldrarna vi pratar med.

Gert Schimmelsohn nickar igenkännande när han hör det. Han vet att han är en sammanhållande faktor för klubben, och har lite blandade känslor inför det. Fotbollen kommer han aldrig att tröttna på, men han har blivit till åren och går på behandling för sin cancer.

– Jag tror och hoppas att klubben lever vidare. Men jag är rädd för den dagen jag inte orkar längre, det finns ingen given ersättare. Än hänger gubben med i alla fall, säger han med ett snett leende.

På gräsmattan framför honom växer kön av flickor och pojkar som vill träna straffläggning. Tränaren och föräldern Mikael Klebe dirigerar dem. 13-årige Emil Lecerof sätter sin straff snyggt intill en av de gula konerna som markerar målet.

Längre bak i kön hoppar Mikaels minste son otåligt – femårige Walter, iklädd Messitröja, vill visa att han också kan sätta en straff. Hans mamma Margareta ler när hon tittar på sin son, hon har tre barn som tränar fotboll här och de älskar alla att komma hit.
– Snart ska vi flytta till USA eftersom jag fått jobb där. Men min son har varit lite motsträvig och sagt att det är bara på villkor att Zlatan kommer till USA som han följer med. Och nu har det ju blivit så, Zlatan spelar i USA, så nu är tongångarna annorlunda, säger hon och skrattar.

Åttaåriga dottern Elvira nickar när jag frågar om det är kul att den store idolen spelar i det land de ska flytta till:
– Jo, fast det är mest min bror som tycker det. Fotboll är jätteroligt, jag tränar taekwando också men det är roligast här, speciellt att göra mål, säger hon.

Text: Ia Wadendal
Foto: Daniel Nilsson