Link

”Är regeringens publikbesked verkligen grundlagsenligt?”

SvFF:s chefsjurist Anders Hübinette har skrivit en debattartikel med anledning av regeringens senaste besked i publikfrågan. Artikeln finns publicerad hos Dagens Juridik, men återges i sin helhet även här i SvFF:s officiella kanal.

I går meddelade regeringen att man inte fattat något beslut om att införa undantag från förbudet mot att hålla allmänna sammankomster och offentliga tillställningar med fler än 50 deltagare. Förbudsförordningen har gällt sedan i mars och beslutades av regeringen efter en hemställan från Folkhälsomyndigheten. I sin hemställan hänvisade myndigheten till den dåvarande samhälls-spridningen av covid-19.

Efter att först ha remitterat en promemoria i ämnet, aviserade regeringen den 29 september att man planerade för ett undantag i förbudsförordningen gällande arrangemang med sittande publik, till exempel teaterföreställningar, konserter och idrottsmatcher. Undantaget skulle möjliggöra för sådana arrangemang med upp till 500 deltagare där publiken sitter med ett avstånd om en meter från varandra. Två personer i samma sällskap skulle kunna sitta tillsammans utan avstånd mellan sig.
Förslaget på deltagartak och avstånd var i enlighet med vad Folkhälsomyndigheten hade föreslagit i sitt remissvar. Då sade ansvariga ministrar att beslut planerades till den 8 oktober, dvs. i går, och att ändringen skulle kunna börja gälla den 15 oktober.

Som skäl för att nu inte införa det aviserade undantaget hänvisade socialminister Lena Hallengren och kulturminister Amanda Lind till Folkhälsomyndighetens bedömning av smittspridningsläget. Samtidigt angav Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson till Sveriges Radio att den aviserade lättnaden i sig troligen inte skulle ha inneburit någon större risk för ökad smitta, men att det i rådande läge skulle sända fel signal, att det skulle vara ”kommunikativt svårt till befolkningen”.

Vi inser alla att alla regering och myndigheter behöver vidta alla verkningsfulla och rimliga åtgärder för att minska spridningen av coronaviruset. Men frågan är om gårdagens besked var förenligt med regeringsformen (RF)?

Som Folkhälsomyndigheten framhöll redan i sin hemställan till Justitiedepartementet den 11 mars innebär förordningen en inskränkning av de grundlagsfästa mötes- och demonstrationsfriheterna (2 kap. 1 § RF). Sådana begränsningar får enligt 2 kap. 20 § RF göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar.
Som Folkhälsomyndigheten konstaterade i sin hemställan medför detta att inskränkningen inte får gälla längre än nödvändigt. Vidare anges i 2 kap. 24 § RF att mötesfriheten och demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken; i övrigt får dessa friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot.
Även den grundlagsskyddade näringsfriheten bör nämnas här, där det i 2 kap. 17 § RF föreskrivs att begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas endast för att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag.

Det är uppenbart att intresset av att motverka smittspridning av ett virus kan utgöra ett legitimt skäl för att inskränka annars grundlagsskyddade rättigheter, dvs. ändamålet är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Att ”motverka farsot” nämns ju också särskilt i RF som en grund för att begränsa mötes- och demonstrationsfriheterna. Men utifrån Folkhälsomyndighetens uttalande att den föreslagna lättnaden i förordningen inte i sig innebär någon större risk för ökad smitta kan det starkt ifrågasättas om den fortsatt gällande begräsningen inte går ”utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den” enligt 2 kap. 20 § RF.

Om begränsningen inte är direkt behövlig från smittskyddssynpunkt bör den upphöra eller läggas på en proportionerlig nivå, t.ex. på det sätt som regeringen tidigare hade aviserat med ett tak på 500 deltagare. Att en sådan, med hänsyn till grundlagen, nödvändig lättnad kommunikativt kan sända ut ”fel signaler” till andra samhällsområden, eller befolkningen i stort, kan väl rimligen inte anses vara ett grundlagsenligt skäl för en begränsning av idrotts- och kultursektorns fri- och rättigheter. Det måste i stället lösas genom kommunikativa insatser mot de sektorer där man förutser dessa ”signalproblem”.

Jag tror för övrigt att Folkhälsomyndigheten underskattar allas vår kapacitet att förstå vikten av att hålla i och hålla ut, och det även om idrotten och kulturen skulle få möjlighet att delvis välkomna besökare på det ansvarsfulla sätt som andra branscher har fått göra under hela pandemin.

Anders Hübinette