Thylin: Djurgården och Malmö visar imponerande stabilitet

Vi visste att Malmö FF är bra, trodde inte att Häcken skulle ha noll poäng efter två omgångar – och upptäckte att Kolbeinn Sigthorsson visst kan göra mål.

När vi läser om planerna på en Greedy League för multimiljardärer blir Allsvenskan ännu viktigare för oss. Jag är glad att ingen av våra klubbar ägs av Qatar eller en amerikansk hedgefond.

Nåväl, nu lämnar vi utbrytarna/förbrytarna från England, Italien och Spanien och koncentrerar oss på vår egen fotboll och världens bästa liga i Sverige.

De två senaste årens mästare, Djurgården och Malmö FF, har tagit full poäng och visat en imponerande stabilitet och förmåga att avgöra matcher.

Det återstår att se hur bra IFK Göteborg är, men islänningen Kolbeinn Sigthorsson ser ut att bli en förstärkning, han som inte gjorde ett mål i AIK, men som nu blev tvåmålsskytt mot AIK.
Han har den styrka som Blåvitt saknade i straffområdet förra året.

Vi ska inte rabbla statistik redan efter två omgångar, men vi kan konstatera att fyra lag har hållit nollan, Djurgården, Östersund, IFK Göteborg och Kalmar FF, och att tre lag ännu inte gjort något mål, Mjällby, Örebro och Degerfors.

Intressant match på söndag: AIK-Hammarby, årets första derby, veteranen Sebastian Larsson, 35, mot kvicksilvret Amoo, 19.

Acceptera domslut - en vacker dröm

En naiv förhoppning så här i början av säsongen: tänk att få se spelare acceptera domslut utan att protestera, gestikulera, skaka på huvudet, vifta med pekfingret och ilsket diskutera med domaren. En vacker dröm, eller hur?

Ett gammalt brittiskt talesätt: rugby är en sport för huliganer, utövad av gentlemän; fotboll är en sport för gentlemän, utövad av huliganer.
En förenkling och överdrift måhända, men visst har fotbollen mycket att lära av rugby – och handboll – när vi talar om attityd och respekt för domare och motståndare.

Jag hittade ett klipp på Youtube med rugbydomaren Nigel Owens i huvudrollen. Owens kallade till sig en spelare som högljutt protesterat mot ett domslut:

”Jag tror inte att vi har träffats förut, men det är jag som är domare, inte du. Gör ditt jobb, så ska jag göra mitt. Om jag hör dig skrika en gång till kommer jag att bestraffa dig.”

Och så tillade han: ”This is not soccer.”

Underförstått: det här är inte fotboll, utan rugby. I rugby skäller man inte på domaren. I rugby protesterar man inte mot domslut.
När en fotbollsspelare får en frispark emot sig tar han nästan automatiskt upp bollen och springer några meter innan han släpper den. Alternativet är att han ställer sig framför frisparksläggaren för att obstruera denne och vinna tid.

Att klaga på domslut...

"This is not soccer"

När en handbollsspelare hamnar i samma situation måste han omedelbart släppa bollen, annars blir han direkt utvisad två minuter.
Det talas och skrivs ofta om att en domare lagt en viss nivå på matchen. Enligt min uppfattning finns det en mycket bra nivå att förhålla sig till, nämligen reglerna.

Debatten om VAR:s vara eller inte vara går vidare. Varbergs Bois tränare Joakim Persson, som ofta bjuder på roliga kommentarer, svarade så här, i Sportbladets bilaga, på frågan om han vill ha VAR i Allsvenskan:

– Ja, det vill jag. Men jag vill inte ha den engelska varianten, den är riktigt bedrövlig. En riktig fotbollsmördare. Det är helt overkligt att man inte kan göra det bra och finjustera teknologin. Det ska inte vara mission impossible-pilar och mätningar om din stortå är offside. Ge VAR-rummet fem sekunder, hinner de inte se det då, släpp det. Straffsituationer kan väl få ta en minut, men som det är nu hinner man både gå och ta en pilsner och pissa och när man är tillbaka så har de ändå inte tagit något beslut. Så finjustera det, det måste bli bättre, annars är det förödande för hela idrotten.

Jag håller med Joakim. VAR är en tillgång om det används effektivt och förnuftigt, men vi vill inte ha tidsödande granskningar av stortår.

Till sist, apropå ständiga protester mot domslut: Leif Randers, en göteborgsk domare och glädjespridare, som dog i fjol, dömde för många år sedan en match i någon av de lägre divisionerna. En spelare gnällde och protesterade oavbrutet. Allt var fel. Han kunde inte slå en passning på fem meter, men krävde att domaren skulle vara felfri.

Någon gång i andra halvlek skrek han till Leif:
– Fy f-n vad dålig du är!

Varpå Leif svarade:
– Du tror la inte jag hade dömt såna här matcher om jag hade varit bra.

Stefan Thylin