Link

Thylin: Är det cyniskt att försöka vinna matcher?

Två retoriska frågor med ett stänk av ironi: Är det cyniskt att försöka vinna matcher? Är det fult att skapa chanser med två passningar?
Och: Är det bara jag som börjar bli trött på vissa modetermer och allt tjat om bollinnehav?

När IFK Göteborg sparkade Poya Ashbagi fick vi höra och läsa kommentarer om att Blåvitt måste bli mer cyniska i sitt spel. Jaha.
Enligt Svenska Akademiens ordbok är en cyniker någon ”som föraktar den mänskliga naturen och är likgiltig för medmänniskors olyckor och lidanden.” Cyniker är ”ofta en person (eller grupp) som är benägen att offra mänskliga intressen för förment högre.”

Jag vet inte vilka mänskliga intressen Roland Nilsson är beredd att offra, men jag är säker på att han vill vinna matcher. Det finns väl inget högre mål för en tränare?
Det är inte cyniskt att använda de spelare man har på ett effektivt sätt. Det är pragmatiskt. Det är förnuftigt.

”Vi vill spela en passningsorienterad fotboll”, är en programförklaring jag hör till leda i dag. Passningsorienterad? Alla lag vill väl slå passningar, men alla kan eller behöver inte spela tiki-taka. En målchans måste inte föregås av 25 passningar för att vara godkänd. En djupledsboll är lika mycket värd, ett tidigt inlägg lika fint.
Självklarheter? Ja, men det verkar inte så när vi tar del av all statistik om bollinnehav och agerande i sista tredjedelen.

Min gamle kompis Ralf Edström brukar säga att han gillar att se kortpassningar efter marken. Nåja, det var väl tur att det fanns spelare som slog höga inlägg till Ralf när han var en av världens bästa huvudspelare.

Fotbollen har alltid haft utrymme för taktiska förändringar – Herbert Chapmans WM-system i Arsenal på 30-talet, Brasiliens 4-2-4 i VM 1958, Ajax och Hollands totalfotboll på 70-talet, Barcelonas och Spaniens tiki-taka – men målen står fortfarande på kortsidorna och matcherna avgörs i straffområdena.

Herbert Chapman, mannen bakom WM-systemet, står idag staty utanför Emirates Stadium.

Det återstår att se om cynismen eller passningsorienteringen blir avgörande i Allsvenskan pandemins år 2020. Skämt åsido, det är just nu svårt att hitta något lag som på allvar kan hota Malmö FF i toppen.
Som Häckens mittback och inhoppare Johan Hammar sa, efter att ha kvitterat till 1-1 mot Elfsborg i 90:e minuten:
- Om vi ska vara med i guldstriden räcker det inte att spela oavgjort.

MFF behöver inte vinna alla matcher så länge som konkurrenterna, i första hand Häcken, Elfsborg och IFK Norrköping, tappar poäng.
Häcken har en sista (?) chans att skapa spänning på söndag genom att besegra serieledarna i Malmö. Läge för skåningen Hammar att hoppa in och avgöra mot sin gamla klubb?
Elfsborg har gjort sin bästa säsong sedan Jörgen Lennartsson var tränare guldåret 2012, men nu flyttar Jesper Karlsson till Holland – och vem kan ersätta honom?
Norrköping såg ut som ett guldlag i början av säsongen, fick därefter en svacka, men är nu på väg uppåt. Alexander Fransson kan bli en nyckelspelare i höst.

Apropå nyckelspelare. Jag hoppas få se Anders Christiansen, som blev skadad mot Örebro, snart igen. Han är Allsvenskans svar på Paul Scholes, eller Bryan Robson. Bättre betyg kan en mittfältare inte få.

Till sist:

Jag träffade Lars-Åke Lagrell första gången på en utbildningskonferens i Båstad 1973 och hade sedan förmånen att få tala med honom ett otal gånger under årens lopp, bland annat i samband med Guldbollen-juryns sammanträden. Lars-Åke hade känsla för och kunskap om både folkrörelsen och eliten. Han hade både lokalsinne och en internationell utblick. Han var framsynt, ibland före sin tid, och glimten i ögonvrån var alltid synlig, även när han var arg.
Vi saknar en av svensk fotbolls största ledare.

Stefan Thylin