Link

Thylin: Norrköping nog lika bra som 2015

I min förra krönika undrade jag om IFK Norrköping är lika bra som guldåret 2015. Jag är snart beredd att besvara den frågan med ett – ja. Att resa sig och ta poäng borta mot Malmö FF är ett styrkebesked. Jens Gustafsson är inte beroende av enskilda spelares dagsform. Han har minst ett dussin nyckelspelare.

Norrköpings 18 mål är fördelade på nio spelare: Christoffer Nyman 4, Rasmus Lauritsen 3, Sead Haksabanovic 2, Simon Thern 2, Lars Krogh Gersson 2, Pontus Almqvist 2, Henrik Castegren, Jonathan Levi och Isak Bergmann Johannesson.

Den listan visar att serieledarna har både bredd och spets, talang och erfarenhet. Lägg därtill att Isak Pettersson, som valts till Årets målvakt två år i rad, fortsätter att imponera och att jag inte har nämnt Alexander Fransson.

Apropå talang: Isak Bergmann Johannesson, 17, har alla förutsättningar att nå en internationell nivå och jag upphör inte att förvånas över det stora lilla landet Islands förmåga att fostra unga spelare.

Och vad ska vi säga om Pontus Almqvist, 21-åringen som bara behöver vara inne på planen ett par minuter för att göra mål, Norrköpings svar på Ole Gunnar Solskjaer, Manchester Uniteds gamle Super Sub.

Jag är inte säker på att Elfsborg är Allsvenskans näst bästa lag, men boråsarna ligger bevisligen tvåa efter sju omgångar och är kanske på väg mot sin bästa säsong sedan 2012, då de vann SM-guld. Som tack för den framgången fick tränaren Jörgen Lennartsson sparken året efter.

Elfsborgs placeringar efter guldåret: 6-4-4-5-8-12-8. I år: tre segrar, fyra oavgjorda, ingen förlust och bara fem insläppta mål.

Vändningen i slutminuterna mot Kalmar FF, som drabbats av både skador och sjukdomar, var inte tursam, utan följden av en forcering och vetskapen om att en match varar i 90 minuter plus stopptid.

Det finns bara ett lag som lyckats besegra Malmö FF och ta poäng mot serieledarna i Norrköping. Just det: Elfsborg.

Försvarsspelet är stabilt, hemvändaren Johan Larsson en förstärkning och inspiratör; Simon Olsson och Frederik Holst kompletterar varann bra på mittfältet; det är alltid jobbigt att möta Per Frick och Jesper Karlsson har ett av Allsvenskans hårdaste tillslag.

Elfsborg lär inte vinna Allsvenskan – det vore en sensation – men det finns all anledning att ta laget på allvar.

Detsamma gäller Mjällby, nykomlingen som spelade i div. 1 för två år sedan och som nu vunnit fyra matcher i rad och pressade Malmö FF till förlängning och straffar i cupsemifinalen.

Veteranen och lagkaptenen David Löfqvist är fortfarande viktig, en kulturbärare, och det ska bli intressant att följa nyförvärven Besard Sabovic och Mamudu Moro, målskyttar mot Häcken senast.

-Vi vill stressa storlagen, sa Sabovic efter den segern.

Det sägs att AIK:s övergång till man mot man-spel är intressant, att det är utvecklande för Allsvenskan och lärorikt för motståndarna. Det är möjligt. Frågan är dock om det är bra för AIK.

Tyska och italienska lag nådde framgångar genom att spela man mot man, med libero, för sisådär fyra decennier sedan, och Otto Rehhagels Grekland blev sensationellt europamästare 2004 med ett liknande spelsystem, men annars har zonspelet varit grunden för nästan alla lag och tränare under en mycket lång period.

Nackdelen med man mot man är att spelarna får löpa exceptionellt mycket när motståndarna har bollen och att de ofta hamnar i fel positioner när de ska starta anfall. AIK hade några lovande offensiva intentioner i första halvlek mot Helsingborg, men bristerna i försvarsspelet var uppseendeväckande. Det fanns enorma ytor att utnyttja mellan och bakom AIK:s utspridda trebackslinje.

Ironiskt nog såg det ut som om försvararna ägnade sig åt att markera en zon där ingen motståndare fanns när Alex Timossi Andersson, fullständigt omarkerad, nickade in Anthony van den Hurks inlägg.

Rikard Norling är värd beröm om han når framgångar med det nygamla spelsystem som redan Nils Liedholm övergav när han var tränare i Milan, men risken finns att hans spelare blir vilsna och uttröttade när de tvingas jaga både motståndare och skuggor. Rätta mig om jag får fel.

 

Stefan Thylin