Group 2 Copy 19LinkGroup 3Group 2

Åsikternas man

Det finns de som hävdar att fotbollen är fel ute. Att show, cynism, kortsiktiga resultat och strukturfascism hämmar spelarnas kreativitet. I en vinylkällare i Uppsala möter vi Peter Gerhardsson för att höra varför modiga spelare går före medaljer.

Den här texten är hämtad ur Magasinet Fotboll #2 2019.

Han hälsar bekant på några. Morsar nästan lika vant på andra. Flyhänt bläddrar han i plastbackarna. Ur högtalarna ljuder musik som skulle kunna vara från 60-talet, men lika gärna från 2019.

– Det finns några miljöer som jag tycker om och mår bra i. Open Mind Records är en affär som jag besöker då och då. Det är en härlig miljö, en mix av sköna människor och så bjuder ägaren på kaffe. Bara det! säger Peter Gerhardsson och bläddrar vidare bland vinylskivorna.

Han återvände till hemstaden Uppsala för ett par år sedan. Det var här han föddes, det var här han började spela fotboll, i Upsala IF, och det var här han hade sitt första tränarjobb för ett damlag, Bälinge IF, strax norr om Uppsala.

Det är dock inte för att prata skivor och Uppsala som vi har sökt upp Peter Gerhardsson. Efter 25 år som tränare, varav 8 i BK Häcken, är han inne i sitt största tränaräventyr: VM i Frankrike nu i juni.
– Det ska bli fantastiskt att få uppleva ett VM som förbundskapten. Men jag njuter av tiden fram till matcher och mästerskap. Jag uppskattar verkligen vardagen, säger Peter Gerhardssson.

Med bronsmedaljen från hemma-EM 2013 och andraplatsen i OS 2016 finns det förhoppningar och målsättningar om en ny framgång i sommarens VM i Frankrike. Peter Gerhardsson väljer dock att tona ner förväntningarna. Inte för att han räds dem, i stället styrs resonemanget in i det innersta i hans tränarsjäl.

– Jag har aldrig drivits av medaljer och resultat. Det triggar mig inte. Varje pass och match gör det. Min filosofi är att det viktiga är att leverera varje träning, både för ledare och spelare. Karin Boye och Robban Broberg har rätt: vägen är allt, säger Peter Gerhardsson och spinner vidare:
– Självklart vill alla vinna. Men det finns bara två scenarier i ett VM. Någon gång blir man besviken under vägen. Det andra är att man går hela vägen och vinner. Men det enda vi kan göra är att förbereda oss så bra vi kan på alla nivåer. Det är det viktigaste för mig. Sedan får andra ha en resultatmålsättning.

Resonemanget känns lite förvånande, men det bottnar i en ganska enkel lutheransk grundfilosofi. Du kan och ska göra ditt bästa. Hur långt det räcker beror på en rad faktorer. Samtidigt står det i bjärt kontrast till de omedelbara krav på resultat som all elitidrott dras med.
– Det är klart att prestation och resultat hänger ihop, men det är upp till var och en att prata om medaljer. Vi är olika som individer och har olika trigger. Jag går i gång på att skapa en tillåtande miljö för spelarna som de trivs och kan prestera max i.
– Om det får spelarna att prestera sitt yppersta genom att de tror på guld, så är det okej för mig. Men det viktigaste är fortfarande prestationen på träning och match. Sedan är fotbollen så enormt komplex att du inte kan förutse allt.
– Du kan ha gjort allt och mer därtill i dina förberedelser och ändå förlora. Kanske på grund av detaljer, eller för att motståndaren helt enkelt var bättre. Det får man bara acceptera, säger Peter Gerhardsson.

Peter Gerhardsson och BK Häcken passade varandra som hand i handske under de åtta år som relationen varade. Han fick vara med om att bygga upp en kvartersklubb till ett etablerat allsvenskt lag, som ofta har hyllats för sitt offensiva och attraktiva spel.

Samtidigt har Peter Gerhardsson gått under radarn. BK Häcken var länge att betrakta som Göteborgs fjärdelag, efter IFK Göteborg, GAIS och ÖIS när han tog över hisingslaget 2009.
Och när tränarkarusellen har snurrat som snabbast på elitnivå är det närmaste avsked Peter Gerhardsson kom när han höll på att sparka sig själv.
I maj 2014 mötte BK Häcken Brommapojkarna under en besvärlig tid för laget i Allsvenskan. Matchen var jämn, men för Peter Gerhardsson blev den en skräckupplevelse. Rädslan var så stark att han efter slutsignalen på allvar ifrågasatte sig själv som tränare.
– Det fanns en oro i klubben om att man skulle åka ur. Så fort vi förlorade förstärktes den oron. Samtidigt försökte vi ledare att förstärka spelarnas mod, vi ville att de skulle spela sig ur situationerna och inte tjonga.
– Jag bytte in Ivo Pekalski som är duktig på att hålla i bollen. Han var helt iskall och sulfintade på egen planhalva när vi ledde med 2–1. Jag hade sådan rädsla i mig att jag bara stod och skrek: "Bort med bollen!" I sista minuten gjorde vi 3–1, det var lugnt och jag såg att spelarna hade full koll, vilket de hade haft hela matchen.
– Laget hade jobbat på helt enligt planen. Det var bara hos mig som skräcken fanns. Då fick jag mig en tankeställare. Om spelarna gör allt som jag vill, det blir rätt och jag uppträder så här, ja då kanske jag har nått så långt det går. Det var en konstig upplevelse och jag funderade allvarligt på att säga upp mig precis efteråt, minns Peter Gerhardsson.

Han återvänder gärna till Häcken i samtalen. Däremot är han inte lika pratglad kring de fyra åren som assisterande i Helsingborgs IF strax innan sejouren på Hisingen. Men det var i Skåne som han lärde sig mycket om hur han inte ville ha det.
– Det var bra saker även där, men när jag kom till Häcken hade jag bestämt mig för att göra det annorlunda. I Helsingborg var det kanske lite för många som var inne i varandras ansvarsområde. Jag vill att rollerna är tydliga, även när vi uttalar oss från ledarsidan.
– Jag ska till exempel inte prata om skador och medicin. Min roll är att förhålla mig till fotbollen. I Häcken var det väldigt tydligt uppdelat, vilket det också är nu i damlandslaget. Sedan kan vi ledare vara intresserade av mycket av vad vi håller på med, men de diskussionerna kan vi ta internt.

Efter idogt bläddrande och ett "nästanköp" av en dyr Teenage Fanclub-platta är det brådis hem till villan i Nåntuna strax utanför Uppsala. Hustrun Linda Blom ska i väg på träning och småbarnspappan Peter Gerhardsson ser helst att intervjun fortsätter i hemmet där sexårige sonen Casper och en jämnårig kamrat ska utfodras.

Redan i bilen tar samtalet om tydlighet ny fart.
– Vet du varför jag ogillar anonyma enkäter? Jag tycker att det är viktigt att lära människor att stå för sina åsikter, helst i tidig ålder. I ett fotbollslag är det viktigt att vi kommunicerar på ett riktigt sätt, med varandra och inte om varandra.
– Att uttrycka sig anonymt tyder på en svaghet. Vem som helst kan säga vad som helst, utan att någon vet vem som egentligen tycker vad, säger Peter Gerhardsson och fortsätter:
– För mig är det viktigt att veta vem som tycker vad, det är ett sätt att bry sig om den människan. Att dela ut enkäter där man får vara anonym och gömma sig bakom "då kan folk säga vad de verkligen tycker", redan där är det fel i en organisation om man inte vågar säga sin åsikt.

Men är det alltid positivt att vara helt öppen, även när kritiken är väldigt hård?
– Absolut. För vad är kritik? Det är en åsikt. I nästa fas handlar det om att ta kritik och kunna diskutera. Jag måste ju kunna förklara för den som har en åsikt om varför jag gör på ett visst sätt. Får du kritik anonymt så är man utlämnad till en åsikt utan att kunna följa upp den.

När vi anländer till villan står Linda redan startklar. Ett hastigt farväl och sedan far hon i väg på cykeln. Sonen Casper med kamrat tvingar ut fotograf Pontus Orre på en spontanmatch på gräsytan utanför.
Peter Gerhardsson funderar en stund över frågan om hur han ser på fotbollens alltmer strama struktur, där spelarna vid varje match i allt högre grad förväntas agera utifrån på förhand antagna premisser.
– Det är viktigt att inse att ju mer struktur du skapar, desto mindre kreativitet får du. Den delen intresserar mig när det gäller att bygga lag och spelsätt. Spelarna fattar mindre beslut utifrån hur situationen är och mer utifrån vad de förväntas göra. Det är viktigt att förstå att fotboll sköts av spelarna på planen, säger han.
– Jag tror att alltför mycket struktur, i ett pedantiskt samhälle blir det för lite kreativitet. Men det kanske är en spegling av dagens samhälle. Vi strukturerar allt och det ska kontrolleras mer än förr. Jag tänker på äldrevård och barnomsorg. Känslan av att kunna lösa situationen utifrån människa till människa. Då kommer vi in på målsättningar handlingsplaner ... Styrdokument behöver inte alltid vara det bästa.

– Jag vet inte, men jag är en vän av spontanfotboll och av att blanda åldrar. Sedan kommer en tränare in och förändrar genom att man ska spela på ett bestämt sätt. Därför är det väldigt viktigt att man i barn- och ungdomsfotboll inte har elittränare som vill få spelare att spela enligt vissa mönster och sifferkombinationer.
– Risken är att alla har en för stark ambition. Att man glömmer bort den verkliga kärleken till varför man började. Om man börjar organisera spontanfotbollen, då har man kanske kommit lite snett.

Utanför pågår matchen mellan två generationer. Peter Gerhardsson har svårt att hålla fokus när de bägge knattarna och den 20 år äldre fotografen far fram bakom buskarna.
Spontanfotboll. Blandade åldrar.
Någonstans låter Peter Gerhardssons tankar ganska tidlösa.

Juan Martinez, Magasinet Fotboll. Foto: Pontus Orre

Nationella partners

  • Bauhaus
  • Coca-cola
  • Folksam
  • ICA
  • Scandic
  • Aftonbladet
  • Swedbank
  • Volvo