Link

Thylin: Ingen tvekan om favoritskapet

IFK Göteborg är numera inte ens bäst i stan, så det är ingen tvekan om vilket lag som får bära favoritskapet i cupfinalen. Malmö FF har överlägsna resurser på och utanför planen. MFF är klassen bättre i alla lagdelar.
Men – i en match av den här karaktären är dagsform och tabellplacering inte alltid avgörande. Det kan bli en sevärd final, tyvärr utan åskådare på Gamla Ullevi.

Det är två av svensk fotbolls giganter som möts på torsdag, IFK Göteborg och Malmö FF, tvåan och ettan i den allsvenska maratontabellen, Blåvitt med sju cupvinster, MFF med dubbelt så många.

De har mötts otaliga gånger genom åren, men bara i en cupfinal. Året var 1986: Roy Hodgson mot Gunder Bengtsson, Janne Möller mot Thomas Wernerson, Mats Magnusson mot Torbjörn Nilsson.

MFF vann med 2-1 och spelade dessutom hem SM-guldet några månader senare, medan IFK Göteborg gick till semifinal i Europacupen och förlorade en klassisk straffläggning mot Barcelona.

Olle Nordin hade tagit över som förbundskapten efter Lars ”Laban” Arnesson och han fick se de här spelarna i finalen på Råsunda.

Malmö FF: Jan Möller – Magnus Andersson, Mats Arvidsson, Hasse Borg, Torbjörn Persson – Jonas Thern, Ingemar Erlandsson, Leif Engqvist, Anders Palmér – Mats Magnusson, Björn Nilsson. Inhoppare: Håkan Lindman, Kent Jönsson.

IFK Göteborg: Thomas Wernerson – Mats-Ola Carlsson, Glenn Hysén, Peter Larsson, Stig Fredriksson – Roland Nilsson, Magnus Johansson, Michael Andersson, Tommy Holmgren – Johnny Ekström, Torbjörn Nilsson. Inhoppare: Per Edmund Mordt.

Två av dem var med och vann VM-brons 1994 under Olle Nordins efterträdare Tommy Svenssons ledning, nämligen Jonas Thern och Roland Nilsson.

Björn Nilsson gav MFF ledningen med 1-0 i början av andra halvlek. Michael Andersson kvitterade en kvart före slutet och Anders Palmér sköt segermålet 2-1 tre minuter senare.

Det finns måhända ingen motsvarighet till Torbjörn Nilsson i något allsvenskt lag, men visst har både MFF och Blåvitt intressanta spelare.

Bonke Innocent och Anders Christiansen, framförallt han, kan dominera mittfältet och Jo Inge Berget, Ola Toivonen, Marcus Antonsson, Sören Rieks och Isaac Kiese Thelin är alla potentiella matchvinnare. MFF har både spets och bredd.

Jakob Johansson saknar matchträning, men hans erfarenhet och auktoritet blir en tillgång för Blåvitt, oavsett om han spelar innerback eller på mittfältet. Alhassan Yusuf slutar aldrig springa och Patrik Karlsson Lagemyr kan öppna ett försvar med sina smarta passningar.

Ingen lär ha blivit chockad av beskedet om att Rikard Norling fått sparken av AIK. Jag vet inte om beslutet var rätt eller fel, men vi har lärt oss att tålamodet är begränsat i de stora klubbarna.

Många beskrev AIK:s satsning på man mot man-spel som nyskapande och utvecklande. Jag tyckte, och tycker, att det är omodernt och framförallt opraktiskt.

Visst, i samband med fasta situationer kan man mot man vara att föredra, men inte i 90 minuter, över hela planen.

Apropå nyskapande: ”När vi har förlorat bollen ska vi återerövra den inom tre sekunder.” Vem sa det? Vem lanserade den målsättningen, det offensiva försvarsspelet? Pep Guardiola? Barcelona? Jürgen Klopp i Borussia Dortmund och Liverpool? Nej, Rinus Michels – för 50 år sedan.

Michels och Ajax gav oss totalfotbollen i början av 70-talet, ett spelsätt och system som dels gick ut på att spelarna skulle klara av att skifta positioner, dels på att vinna tillbaka bollen så snabbt som möjligt. Tresekundersregeln.

Fotbollen utvecklas, men vi behöver inte uppfinna den på nytt.

Till sist: Nykomlingarna fortsätter visa att det finns plats i Allsvenskan även för lag utanför storstäderna. Vem trodde, för ett par månader sedan, att Varbergs BoIS och Mjällby skulle ligga före IFK Göteborg och AIK i tabellen? Varbergs 3-3 borta mot Elfsborg, tack vare målvakten August Strömbergs nick, var ett imponerande resultat. Mjällby var sekunder från sin femte seger och känner säkert besvikelse efter 2-2 mot Kalmar FF, men ser just nu ut som ett stabilt mittenlag.

Stefan Thylin